Närmast mållös
Läste precis ut en bok som min mamma gav mig. Eller igentligen var det jag som bad om att få låna den och läsa. Mamma varnade mig för att den är väldigt sorglig och att det inte är en bok man nöjesläser.
Visst tänkte jag, men ville ändå läsa.
Har gråtit mig igenom tre förmiddagar med boken i handen.
Malin Sävstam har skrivit en bok som heter: När livet stannar.
Vet inte ens hur jag ska kunna beskriva känslorna som uppkommer när man läser. Den handlar i alla fall om hur hon och hennes då 15åriga son överlever Tsunami katastrofen i Thailand men förlorar sin man/pappa och två barn/syskon, men även goda vänner.
Att ens orka slå upp ögonen dagen efter är enligt mig beundransvärt efter en sån upplevelse men att också sakta bygga upp ett nytt liv och sätta ord på alla känslor som Malin Sävstam gör är näsmast övernaturligt.
Mamma sa också till mig att man verkligen känner igen sig i mycket av det hon beskriver.
Så sant även för mig. det abslout bästa i boken är när hon beskriver hur hennes vänner och bekanta tycker det är konstigt att hon är så snabb att berätta om hennes katastrof vid kontakter med nya människor. Hon skriver då att hur ska jag inte kunna berätta det? Det är som att jag inte skulle ha någon överkropp utan endast ett par ben, då skulle folk undra varför. Hon beskriver också att det är katastrofen som ligger henne ytterst det är den som först går in i ett rum och hon kommer strax efter.
Så många gånger som jag har känt så. Hur ska folk kunna känna mig och förstå mig om de inte vet hur jag blev som jag är?
Om de inte vet vad som har hänt kan de inte förstå.
Tunga tankar...
Men jag ber, läs den!
Love
Visst tänkte jag, men ville ändå läsa.
Har gråtit mig igenom tre förmiddagar med boken i handen.
Malin Sävstam har skrivit en bok som heter: När livet stannar.
Vet inte ens hur jag ska kunna beskriva känslorna som uppkommer när man läser. Den handlar i alla fall om hur hon och hennes då 15åriga son överlever Tsunami katastrofen i Thailand men förlorar sin man/pappa och två barn/syskon, men även goda vänner.
Att ens orka slå upp ögonen dagen efter är enligt mig beundransvärt efter en sån upplevelse men att också sakta bygga upp ett nytt liv och sätta ord på alla känslor som Malin Sävstam gör är näsmast övernaturligt.
Mamma sa också till mig att man verkligen känner igen sig i mycket av det hon beskriver.
Så sant även för mig. det abslout bästa i boken är när hon beskriver hur hennes vänner och bekanta tycker det är konstigt att hon är så snabb att berätta om hennes katastrof vid kontakter med nya människor. Hon skriver då att hur ska jag inte kunna berätta det? Det är som att jag inte skulle ha någon överkropp utan endast ett par ben, då skulle folk undra varför. Hon beskriver också att det är katastrofen som ligger henne ytterst det är den som först går in i ett rum och hon kommer strax efter.
Så många gånger som jag har känt så. Hur ska folk kunna känna mig och förstå mig om de inte vet hur jag blev som jag är?
Om de inte vet vad som har hänt kan de inte förstå.
Tunga tankar...
Men jag ber, läs den!
Love
Kommentarer
Trackback